Samhällskontraktet. Det är ett fint ord. Det betyder att vi alla gör vår plikt, vi betalar skatt och vi sköter oss. I gengäld lovar staten att skydda oss. Staten ska se till att vi kan gå trygga på gatorna. Staten ska se till att den som bryter mot lagen får ett straff.
Men fråga folk ute i verkligheten om de känner att kontraktet gäller idag. Svaret är nej.
Tryggheten har blivit en lyxvara. Samtidigt som brottsligheten kryper allt närmare vanliga människors vardag, verkar systemet vara mer intresserat av att dalta med förövaren än att hjälpa offret.
Vem försvarar de skötsamma?
Anna driver en liten närbutik. Hon jobbar långa dagar. Hon känner sina kunder. Förra veckan blev hennes butik rånad för tredje gången i år. Två unga killar kom in, slog sönder inredningen och tömde kassan.
När polisen äntligen kom fick Anna höra att chansen att brottet klaras upp är liten. Och om rånarna mot förmodan skulle åka fast, vad händer då?
Vi vet hur det brukar sluta. Rättssystemet hittar ursäkter. De kriminella är unga. De har haft en svår barndom. De får lite vård eller några månaders ungdomstjänst. Ibland får de till och med skadestånd om de tvingats sitta häktade. Staten betalar ut hundratusentals kronor till människor som begått grova brott.
Och Anna? Hon får betala självrisk. Hon får städa upp glaset. Hon får leva med rädslan varje gång dörrklockan ringer.
Ett system för byråkrater, inte för medborgare
När vanliga människor oroar sig för utvecklingen får de ofta kalla handen från makten. Politikerna ställer sig i TV och pratar om statistik. De säger att “anmälningsbenägenheten har ökat” eller att “vissa typer av brott faktiskt minskar”.
Det är ett rent hån mot alla de som känner otryggheten i sin egen trappuppgång. Byråkraterna gömmer sig bakom siffror för att slippa se verkligheten.
Lag och ordning handlar inte om att vara hård. Det handlar om rättvisa. Det handlar om att vanligt, skötsamt folk ska kunna leva sina liv i fred. När en företagare som Anna överges av systemet, raseras förtroendet för hela samhället.
Vi behöver lagar som skyddar de oskyldiga. Vi behöver straff som faktiskt betyder något. Det är dags att sluta dalta. Det är dags att sätta brottsoffret, inte brottslingen, i centrum. Sverige måste återigen bli ett land där det lönar sig att göra rätt för sig.
