Att kunna producera sin egen mat är grunden för varje lands överlevnad. Utan bönder, ingen mat. Det är så enkelt. Ändå behandlas den svenska bonden i dag ofta som ett problem av våra egna myndigheter.
Den som vill bruka jorden och hålla djur i Sverige i dag möts av en flodvåg av regler, blanketter och orimliga krav.
Pappersvändarna mot verkligheten
Svenska bönder har redan några av världens högsta krav på sig när det gäller djurskydd och miljö. Det är bra, och det ska vi vara stolta över. Men byråkratin har gått alldeles för långt. Skrivbordskrigare i Stockholm – och ofta ända nere i Bryssel – hittar ständigt på nya pålagor.
Små, familjeägda gårdar tvingas stänga för att de inte har råd eller tid att anställa någon som bara hanterar pappersarbetet. De som försöker göra rätt för sig får ofta skyhöga viten från stelbenta inspektörer om en enda blankett fyllts i fel. Makten utövas utan minsta förståelse för hur verkligheten på en bondgård fungerar.
Ett farligt beroende av omvärlden
Konsekvenserna är allvarliga. För varje svensk gård som slår igen tappar vi en del av vårt oberoende. Vi tvingas i stället importera billigt kött och besprutade grönsaker från andra länder, ofta producerade under förhållanden som skulle vara olagliga här hemma.
Vad händer om gränserna stängs vid nästa globala kris? Vad äter vi om fartygen och lastbilarna slutar rulla in över den svenska gränsen? Vår självförsörjningsgrad är i dag skrämmande låg.
De politiska eliterna älskar att prata om krisberedskap. Men de verkar glömma att beredskap börjar med maten på bordet. Om vi menar allvar med att skydda svenska intressen måste vi sluta straffa dem som producerar vår mat. Bönderna behöver arbetsro och respekt, inte fler pekpinnar från byråkrater som aldrig satt sin fot i en lagård.
