Trygghet är en grundläggande rättighet. Man ska kunna känna sig säker i sitt eget hem. Man ska kunna gå hem från bussen på kvällen utan att titta sig över axeln. För inte så länge sedan var detta en självklarhet i nästan hela Sverige. I dag är verkligheten en annan.
Ute i landet, långt från maktens korridorer i Stockholm, har polisstationer stängts ner en efter en. Politikerna har sparat pengar och centraliserat. De kallar det för “effektivisering”. Men för vanligt folk har det inneburit något helt annat: man har blivit lämnad ensam.
Vem kommer när larmet går?
När tjuven bryter sig in i garaget eller när ungdomsgäng stökar på torget, ringer man polisen. Men vad händer när närmaste polisbil befinner sig tio, femton eller tjugo mil bort? Jo, de kriminella hinner försvinna för länge sedan. Brotten skrivs av innan bläcket ens har torkat på anmälan.
Signalvärdet är livsfarligt. Det säger till de laglydiga medborgarna att deras trygghet inte är prioriterad. Och det säger till de kriminella att det är fritt fram.
Två skilda världar
Makthavarna och eliten märker sällan av det här. De bor ofta i skyddade, lugna områden i storstäderna. Där patrullerar polisen ofta. Skulle det behövas finns det dyra säkerhetsföretag och väktare runt hörnet.
För den vanliga medborgaren finns inte de resurserna. Många tvingas starta lokala grannsamverkansgrupper och köra nattvandringar på sin fritid för att hålla ordning. Det är beundransvärt att folk ställer upp för sin bygd. Men det är också ett enormt underbetyg till staten.
Vi betalar höga skatter för att samhället ska upprätthålla lag och ordning. Det är det viktigaste uppdraget en stat har. När staten sviker det löftet bryts förtroendet. Det är dags att prioritera tryggheten för alla svenskar, oavsett var i landet man bor. Polisen måste tillbaka ut på gatorna, nära medborgarna.
